Ibland tröttnar man. Det är väl inget konstigt? Jag är trött på att alltid behöva dra på mig mitt pokerface. Att tro alla om gott. Att behöva anpassa sig efter andra individers humör. Att känna att jag inte är mig själv, det är fan det värsta som finns. Känna att man inte räcker till helt om man inte har sitt pokerface på i tid och otid. Folk känner mig inte tillräckligt än känns det som. Jag vågar inte. Orkar inte med konflikter, därför jag får anpassa mig hela tiden. Se till att det inte händer. Inte visa mig svag, inte visa mig "fel".

Inte direkt som önskat, som jag trott, som jag hoppats på. Besvikelse.

Blir arg på mig själv för att jag inte kan prestera så mycket som jag vill, när jag vill. Mitt huvud gör ont och en förkylning närmar sig känns det som. Har antagligen drabbats av blåskatarr eller uvi. Lätt och jobba och prestera då. Känner mig svag och otillräcklig. Men vill inte det, men kroppen vill inte vara med mig just nu. Men det låter jag ingen märka, för jag vill vara perfekt. Nej, bra nog, räcka till. Jag kämpar.

Med mitt perfekta pokerface ser ingen mina tillfälliga brister. Ingen ser min smärta i ljumskarna.
Jag vågar inte visa.