Den enda personen som ser rakt igenom en när det gäller sin musik, ska jag berätta är Christopher Anthin. En väldigt speciell och helt fantastisk person som vi har haft ett gäng lektioner med under årets gång. Nu ska han tyvärr sluta och vi hade idag våra sista enskilda musik-snack som vi brukar ha efter varje lektion. Svårt att säga direkt vad han undervisar i, men artistericoachning, ger en feedback till ens musik, kommer med tips, inputs, säger den raka ärliga sanningen, och lite sådant. Vad som är bra att veta i den stora musikvärlden och hur man lättast kommer fram.

Hur som helst, så hade jag för en timme sen mitt sånt enskilda snack. Bara efter några få minuters lyssning på min låt Playing with the night, så var den första kommentaren att det låter 80-tals britpop. Både i mitt gitarrsound och i sångmelodin. Han snackade massa om det där, och sa även att jag var grym på el-gitarr när han frågade om jag var el-gitarrist, och jag svarade ja. Det är sånt här man blir så JÄVLA glad av. Sånt här som driver en framåt.

Jag gick dit innan och hade förväntat mig rent ut sagt sågning av mina två låtar som jag spelade upp, (den andra inte helt färdig, men ändå). Och det första man märker är att han ser rakt igenom mig musikmässigt. Det var som att han visste exakt vad jag ville pyssla med och vilket sound jag var ute efter. Det var attityd i sången, rått och inte sådär gullegull fint-mys-smörigt som jag inte ens vill ha det. Men just att han sa det, den första som säger det.

Och när jag spelade upp min första låt, The scream of happiness i Logic som inte ens är klar, omixad o grejer, så är det första han säger att jag sjunger väldigt rent. Sen att han såg en röd tråd i dom två låtarna, kändes sjukt bra! Jag tyckte själv att det var en rätt smörig låt, vilket jag påpeka innan jag spelade upp den, så sa han att det är den inte alls. Ja, det var 20 minuter av positivitet som jag verkligen behövde. Det var som att han sa det som jag ville höra, och det var ju den ärliga sanningen också. Det bara var att fortsätta på samma spår ansåg han.

Så ja, britpop/rock är min grej, den genren jag vill hålla på med, det jag också tydligen har förmedlat i två låtar, rätt omedvetet. Bara det säger ju sig självt.